Ja. Det blir faktiskt bara värre. Vi är återigen sjuka. Hela klanen. Vintern är fortfarande här och även fast vi är halvt igenom mars, så känns inte vabruari slut än. Varför? Önskar att det fanns ett svar.
Hela veckan har gått åt till att samla ihop familjen, låta sjuklingarna vila, torka snoriga näsor, badda varma pannor, vifta med medicin i luften osv osv. Nu är jag sjuk. Jag blev erövrad. Idag har jag lagt ned striden. Nu är den här och jag kan inget annat göra än att tåras i ögonen, nysa och hålla hårt i min hostattack för att inte väcka de sovande barnen. Men jag lyckas inte. Barnet som sover i min famn vaknar av ren skräck efter det mest fasansfulla ljud det varit med om på de senaste minuterna i livet. Typiskt. Varför kunde den där rethostan inte väntat några minuter till - eller helst av allt bara hoppat över mig och tagit någon annan som sin värdorganism.
Ni som känner mig vet hur mycket jag hatar att vintern fortsätter i all sin isglans och önskar att våren är här, helst förra veckan. Nu är jag trött på det här. Det hala isbanorna utanför oss. Den nya snön som fallit varannan dag i cirka 3 veckor. Nu vill jag att de närmaste dagarna framöver ska vara precis som idag - solig med lite fågelkvitter.
Daniel sa det idag; när man hör den där lilla vårfågeln med sin lilla kvicka trudillut så vet man - då vet man att det är vår. Jag antar att den vårfågeln är Talgoxen. Varför vet jag det? Jo, för vi hade prov på fågelläten när vi gick i gymnasiet. Vi fick lära oss skilja på ljudet mellan olika ”vanliga” fåglar och försöka lyssna på deras olika läten och ljud. Yes. Så nu är jag fågelexpert också. Nästan i alla fall.
Om några timmar går denna dag förbi oss och är ett igår. Vi välkomnar en ny vecka med nya möjligheter. Eller nej. För vår vabruari fortsätter. Skit ner er. :)